När man gått en längre tid på knivseggen och inte längre behöver balansera slår hjärtat lite förundrat lugnare.
Ändå känns det lite konstigt. Man undrar om det verkligen är sant och när hjärnan verkligen tagit till sig det nya, blir det så mycket lättare att andas och sänka axlarna. Pressen som legat över mig som ett äckligt fuktigt och mögel-luktande täcke har helt plötsligt kastats åt sidan.
Jag är tacksam över lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar