En vecka på restaurang "Guldkanten" är avklarad. Det känns i kroppen, framför allt i fötterna, att jag (arbetar) praktiserar på heltid. Det är så klart en vanesak och jag kan tänka mig att det tar två-tre veckor innan man riktigt vant sig.
Och på tal om att vänja sig så behöver jag komma in i tänket att tillaga sås för ca 150 portioner igen. Det är verkligen stor skillnad att göra sås till 150 än till 4 personer.
Men, oj så roligt det är att få jobba i ett restaurang kök igen.
En annan sak som är ny för mig är att arbeta tillsammans med enbart invandrarkvinnor. Ibland är det svårt med kommunikationen, men efter många omförklaringar och teckenspråk förstår vi varandra. För det mesta blir det varma och glada skratt efteråt sen kör vi på ett tag innan vi flabbar igen över tokigheterna.
Som idag till exempel, vi serverade paprika dolmar, och en höstgryta som bla innehöll kålrot och pepparrot. Paprikadolmarna blev el Dolmo och kålroten blev rotkål, höstgrytan blev hästgryta.
Dessa fina och underbara kvinnor lär mig mycket och de har sina otroligt intressanta livsresor med sorg och glädje och erfarenheter. Jag är så tacksam över att fått denna praktikplats och skulle väldigt gärna stanna kvar som anställd.
Jag tycker att namnet på restaurangen är underbart, "Guldkanten".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar