Veckans dikt

Idag bjuder jag på en dikt som min älskade dotter skrivit. Ända sen hon var en liten flicka har hon skrivit små noveller och sk dikter. Jag tror att hon skrivit denna helt nyligen. Jag tycker den är helt underbar och ja, hon har gett mig tillåtelse att använda hennes dikt i min blogg. Kram min fina och underbara dotter.


Höst

När löven faller och jag står kvar och undrar vart tiden tog vägen.

Vart tog glädjen, ljuset och livet vägen.

Nu står jag i högar av döda löv.

Tänker tillbaka på tiden som varit

Plågar mig själv med att det aldrig kommer bli så igen

Plågar mig själv med att det aldrig kommer bli så bra som det en gång varit

Jag blir aldrig så oskuldsfull och naiv

Jag är redan trasig

Du kan inte laga det som har förstörts

Förlåt jag försöker le men jag kan inte alltid övertala mig själv att allt är bra

Jag försöker skydda dig från min ångest

Från mina demoner 

Men förlåt dom tar över och dom ropar och kräver 

Skriker och svär

Dom vill ha!!

Jag kan inte alltid skydda dig och alla andra

Jag saknar den tiden jag mådde bra

När jag var liten och ovetandes

När jag inte visst vad livet innebar.

Jag är rädd

För livet

För mig

För allt 

För...

Rädda dig innan även du drunknar