Ändring...

Idag blir det ingen dikt.
 Istället har jag valt att dela med mig av en liten bit av mitt liv. Detta är en av några korta berättelser som jag tänkte ingå i en egen bok om kvinno-misshandel.

Kalla händer!

Jag vandrar genom kalla natten i stadens gatlyktors sken.
 Det knarrar under mina lånade vita läderstövlar. Ljuset färgar snöhögarna rosa och orange. Iskristaller gnistrar i stadsparkens träd och julen tindrar fortfarande i människornas fönster.
  Jag är på väg mot det som borde kallas hemmets trygga vrå. Det vackra hem som han och jag byggde upp tillsammans. Jag vet inte vad som väntar mig i lägenheten. Jag vet inte vad som kommer att hända där i tryggheten som försvann. Mina steg blir tyngre och jag liksom tar varje steg lite dröjande med ångesten tätt intill.   

   Nu är jag nära ”min” portingången så jag stannar och tittar upp mot en stjärnklar himmel. Jag ser inte stjärnorna så tydligt numera. De känns suddiga och väldigt långt bort. Det är sorgligt. Jag saknar de vinter-nätterna när stjärnor tindrade så nära som om man kunde ta på dem.

 Jag tänder en cigarett och sneglar mot boningens fönster. Finns han där inne, vad gör han? Sover han...... Åh snälla låt honom sova..... Röken virvlar iväg som en blågråkall spiral och jag öppnar porten med nyckeln som fortfarande finns i min ficka.

Väl inne i trappuppgången så hör jag musik och mitt mod sjunker ännu längre ned. Jag vet vem som spelar och jag vet vad som spelas. Min mage vänds ut och in... jag måste spy.... nej jag måste på toa.... nej inte mer.... nej jag måste faktiskt kräkas... Det känns som om en väldigt stor hand vrider mina tarmar tre gånger runt och håller ett fast och skoningslöst grepp om min magsäck.

  Jag går uppåt, för varje trappsteg stegrar sig ångesten i min trasiga själ. Vid ”vår” dörr ser jag mig förtvivlat om och desperat undrar; varför finns det ingen att ringa till för att prata??? Varför har jag inte någon som lånar mig en soffa???

   Jag sätter nyckeln i låset med en darrande hand. Tänker; han kommer inte höra att jag kommer hem, musiken är för hög. Försiktigt går jag in och tassande på tå försvinner jag snabbt in i rummet som bara ska vara "mitt".

Jag sjunker ner på min säng och försöker lugna ner mig. En utopi, jag är helt uppriven och bara väntar på att han ska rusa in. Jag försöker andas lugnt och få kontroll över mig och situationen. Det dröjer en halv timma sen kommer bomb nedslaget.

 Han rusar in i rummet, trycker ner mig i sängen och spottar ur sig sina ord. Alla förnedrande ord och allt snus spottande i mitt ansikte får mig att ännu en gång vilja kräkas. Jag mumlar något om att jag måste på toa. Han hör inte.... För en kort stund tror jag att nu är han lugn, för att i nästa stund känna ett svidande slag mot min kind. Jag försöker samla mod och kraft. Jag säger till honom att; våga inte slå mig, skrik inte åt mig..... Vad hjälper det??? Vad faan i helvete hjälper det vad jag gör och säger??? De blåmärken och sår jag har från den stjärnklara natt när snön knarrade under mina lånade vita läderstövlar och jul strålade ut från varje fönster är borta på min hud, men ärren inom mig kommer alltid att finnas.

Idag har jag en egen boning. Det är min borg och jag känner mig trygg, till viss del. Jag läker men det tar väldigt lång tid.