Då var det en ny vecka, fast den började igår, och det är tid att bjuda på en ny dikt.
Den här dikten har en mycket stor betydelse för mig. Jag fann den strax efter att min pappa dog för 39 år sedan. Jag var då bara en liten flicka, men sorgen var stor och än idag finns sorg och saknad kvar.
Dikten har sen följt mig genom livet och även om den kan kännas lite "barnslig" är orden lika realistiska nu som då. Det finns ingen titel och jag vet inte vem som diktat ihop den.
Svårt att var oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla.
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar