Dagens dikt heter:
Kvinna av Maria församling
Att älska en depression
En
kvinna av Maria församling. Född och fruktad för allt det som hon
känner och vet. En tunga som kan smeka mig till himlen, runt runt på det
som jag håller för det viktigaste av kött på min arma kropp. En tunga
som kan sänka jättar med sina vassa ord.
Ett hår som faller kring ansiktet, en vacker hand med röda naglar. Tankar och känslor, för stora för den lilla bröstkorgen. Jag kan känna rädslan, ja fruktan, för livet, för sömnlösa nätter och tröstlösa dagar i ensamhet. Låt mig lindra allt det där. Lägga ett omslag av örter på den vackra livsglädjen.
Ibland, inte för ofta, men när tillfället kommer, låt mig kyssa röda läppar, låt mig känna allt hon känner och berätta för hennes fladdrande hjärta att inget är farligt, att livet är en väntan på stunder som just den vi lever i. Dagar som kommer och nätter som går.
Det vassa och det eländiga skall vi skära bort, varsamt, försiktigt. Utan att det känns. Nästan. Svepa de långa benen i siden och silke, smeka själen och krama, hårt, anden. Kött och blod är vad som täcker oss. Men innanför finns det riktiga livet.
Hon sitter ensam vid sitt bord, tänker skeva tankar och drömmer om ett liv där fruktan bara är ett ord. Det röda vinet är en sval lindring för den feber som rasar inom själva livets skelett. Det röda vinet är samma vän som det är en fiende. En tröst som förvandlas till problem.
Hon vandrar tre millimeter ovanför fjolårsgräs och nyvaknad svart mylla. En liten bit från oss andra som ser det som sker. Att ropa hennes namn är fruktlöst. Att skrika hennes färg är utan mening. Så jag sätter mig på marken där det är torrt och väntar på att hon ska återvända till mig.
När solen stiger sover hon, intrasslad i täcken och kuddar och drömmar och svarta hundhår. Millioner tårar har stelnat på hennes kinder och förvandlat den tunna huden till minnen av allt det fula som skett. Att torka dem är omöjligt, att hindra dem är meningslöst. De måste få falla.
Ett hår som faller kring ansiktet, en vacker hand med röda naglar. Tankar och känslor, för stora för den lilla bröstkorgen. Jag kan känna rädslan, ja fruktan, för livet, för sömnlösa nätter och tröstlösa dagar i ensamhet. Låt mig lindra allt det där. Lägga ett omslag av örter på den vackra livsglädjen.
Ibland, inte för ofta, men när tillfället kommer, låt mig kyssa röda läppar, låt mig känna allt hon känner och berätta för hennes fladdrande hjärta att inget är farligt, att livet är en väntan på stunder som just den vi lever i. Dagar som kommer och nätter som går.
Det vassa och det eländiga skall vi skära bort, varsamt, försiktigt. Utan att det känns. Nästan. Svepa de långa benen i siden och silke, smeka själen och krama, hårt, anden. Kött och blod är vad som täcker oss. Men innanför finns det riktiga livet.
Hon sitter ensam vid sitt bord, tänker skeva tankar och drömmer om ett liv där fruktan bara är ett ord. Det röda vinet är en sval lindring för den feber som rasar inom själva livets skelett. Det röda vinet är samma vän som det är en fiende. En tröst som förvandlas till problem.
Hon vandrar tre millimeter ovanför fjolårsgräs och nyvaknad svart mylla. En liten bit från oss andra som ser det som sker. Att ropa hennes namn är fruktlöst. Att skrika hennes färg är utan mening. Så jag sätter mig på marken där det är torrt och väntar på att hon ska återvända till mig.
När solen stiger sover hon, intrasslad i täcken och kuddar och drömmar och svarta hundhår. Millioner tårar har stelnat på hennes kinder och förvandlat den tunna huden till minnen av allt det fula som skett. Att torka dem är omöjligt, att hindra dem är meningslöst. De måste få falla.
Mer av Jonas dikter och essäer finner du i denna länk: winono
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar