Jag tycker mycket om att titta och läsa i kokböcker. Man finner alltid något gott att tillreda och annat smått och gott som får mig att le.
I en kokbok som jag skrivit om tidigare "Gammaldags mat" av Rut på Skäret, finns små dikter och citat under vissa recept. Den som fick mig att dra på smilbanden var en dikt/citat som en viss Herr Otto Rung skrivit. Jag har ingen aning om vem denna man är så naturligtvis kom google till användning.
Så beskriver wikipedia Herr Rung:
Otto Christian Henrik Rung, född den 16 juni 1874 i Köpenhamn, död den 19 oktober 1945, var en dansk [[ författare]], sonson till tonsättaren Henrik Rung.
Rung tog juridisk examen 1900, var 1907-19 fullmäktig i Kriminalretten och sedan 1919 protokollssekreterare i Höjesteret. Han utgav romanerna Det uafvendelige (1902), Sidste kamp (1904), Skyggernes tog (1909), Lönkammeret (1912), Den lange nat (1913), Den store karavane (1914), Paradisfuglen (1919: "Paradisfågeln", 1920 och 1924), Da vandene sank (1922; "När vattnen sjönko", 1922) och Englen med æselsörene (1924), vidare flera samlingar mindre berättelser, bland andra Den röde halvmaane (1923), och några skådespel.
Rung tillhörde sin tids märkligare danska romanförfattare. Han valde
med förkärlek ämnen från det gamla Köpenhamn och den värld av hela eller
halva förbrytare, som han kände till från sin juridiska verksamhet. Med
intimt, osentimentalt förstående och en efter utländska mönster skolad
teknik skapade han en mängd fängslande, säkert iakttagna liguror och
interiörer från det samtida Danmark.
Nå väl så här lyder stroferna av Otto:
"Grunden för kredit för man och man emellan är inte redlighet, talang eller geni,
utan endast en mans charm.
Hans suggestiva makt, värmen i hans leende och en fysik, som
förnimmes som ett närande salt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar