Visst har jag hört komplimanger. Naturligtvis har vackra ord viskats i mitt öra. Och det har varit många som visslat efter mig. Män har sjungit vackra toner och fått mig spela på deras strängar såsom de spelat på mina. Jag har tagit emot, gett, njutit och älskat. Jag har upplevt kärlek på många olika sätt. När jag äntligen fick känna på riktig äkta kärlek fick den ett långvarigt otäckt slut. Det vart som om hela min värld föll i bitar och än idag har jag ärr efter såren.
Jag undrar om man någonsin kan bli hel igen efter ett sånt djupgående sår.
. Jag fick erfara att kärlek har inte lång väg till hat. Min väg till kärlek blev fylld av fysisk och psykisk misshandel. Nu har åren gott och mina ärr finns kvar. De lämnar fula märken på min hud, i mitt ansikte och själ. Jag lever och finner för tillfället livet tämligen skönt. Jag ser människor som är intressanta och försöker socialisera mig med dem. Det är ändå så svårt, jag vill känna tillit, respekt och förhoppningsvis kärlek.
En dag i taget... och för varje steg jag tar blir det lättare, kan inte bli sämre. I mina värst mardrömmar blir allt ett kaos. Då finns ingen återvändo, då dör jag med äckliga händer om min hals. Jag känner elementet mot mitt huvud och skräcken som växer. Smärtan som på något lustigt sätt forsar genom min kropp. Då dör jag och min vän igen och igen, min far dör, jag blir återigen våldtagen och slagen. Igen och igen. Jag ser de där handlingarna i mitt huvud flera gånger, jag känner slagen. Jag noterar hånet och alla hårda ord om värdelöshet, hora. äckel, idiot, betalning via ett blowjob som noteras, jag drunknar. Jag känner blodet sippra ner från min tinning och i min mungipa känner jag smaken av järn. Precis då i det ögonblicket finns jag inte. Jag har helt enkelt försvunnit till något som är bäst för mig. Jag kryper ihop i fosterställning och i den bubblan är jag säker och ingen kan sticka hål på den och få mig att lyssna, känna, vara, leva. Jag vill inte mer, jag har fått nog. Detta är inte något som jag vill kännas vid, detta har inte hänt. Detta är inte sant.................. Jag finns inte. Jag andas men finns inte. Det är lättast så.
I juli månad 2012, har jag fått två vackra kommentarer om mitt yttre. Det var både välkommande och fårvånadsvärt. Den första mannen sa att jag hade vacker hår och sen gällde det mina ögon som var vackra. Jag är inte speciellt bortskämd med detta. Därför suger jag åt mig av dessa uttalanden. Det värmer en kärlekslös själ att höra några fina kommentarer.
Jag är inte känslolös bara liksom lite bortdomnad och rädd.
Jag hatar skrik och gap. Jag föraktar människor som ser ner på sina respektive. Jag ogillar förtal. Och jag kan inte förstå hur man kan glömma sig själv i ett förhållande. Bland det värsta jag vet är när människor gör varandra illa.
Det kan lika gärna vara tvärtom; att en kvinna misshandlar sin man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar